Denna omgång av Babel har jag inte sett något avsnitt. Förrän idag, då jag tittade på det senaste, som jag spelat in. Jag har varit lite avigt inställd till Babel, och egentligen alla former av litteraturprogram på TV sedan SVT lade ner Röda rummet. Gunilla Kindstrand fick mig att sitta som klistrad vid varje avsnitt. Babel har verkligen gått upp och ner från säsong till säsong. Förra säsongen tyckte jag att ett mer passande namn var Babbel. Nog om detta, det avsnitt jag såg idag, verkade vara en återgång till ett format som passar mig bättre, men jag är osäker på om det stämmer, eller om det bara var den alltid lika härliga Torgny Lindgren som lyfte programmet.

Jag hade äran att få närvara under ett samtal mellan nämnde Lindgren, Astrid Trotzig och en tredje författare, som jag tyvärr inte minns vem det var, på Marieborgs Folkhögskola för ett antal år sedan. Det bör har varit 2002-2003, någon gång. Lindgren hade just gett ut Pölsan, ur vilken han läste och berättade om. Jag hade inte läst den då, men suget blev så stort att jag genast köpte den, och under ett par veckor som följde läste jag flera av hans tidigare romaner. Han är en fantastisk berättare, och just Pölsan håller jag som en av 00-talets absoluta svenska litterära höjdpunkter. Åtminstone i romanform.

En annan person som figurerar i Babel denna säsong är Bob Hansson, vilken jag också haft äran att få lyssna till, vid en uppläsning på Café Swartz som ligger i anslutning till Norrköpings Stadsbibliotek. I Babel har han som uppgift att, som jag förstod, både skriva, och leta upp, en perfekt kärleksdikt. Som tittare uppmanas man att skicka in sina egna kärleksdikter till Bob, och den bästa kommer han sedan läsa upp för kronprinsessan Victoria och Daniel.

Eftersom jag själv skriver, så vet jag hur svår kärlekspoesin är att få till. Mitt eget poetiska skrivande började med en, sedan länge bortglömd, kärleksdikt till min dåvarande flickvän. Kärlekens känsla gränsar till det banala, och kärlekspoesin har en tendens att invaggas i det, men samtidigt förlora det verkliga i känslan av att älska någon. Kärlekspoesin blir ofta för stor och för invecklad, eftersom upplevelsen av kärleken är sådan till naturen.

Detta märks också i den utgivna poesin, åtminstone inom den ändå ganska begränsade fåra där jag läser. Det är inte ofta jag stöter på ren kärlekspoesi, men jag söker å andra sidan inte särskilt mycket efter den.

Det finns förstås undantag. Jag tänker genast på Eeva Kilpis Säg till om jag stör, vilken jag kan utantill, utan att ha läst samlingen, eller ens veta vilken samling den återfinns i. Inte ens titeln är jag säker på.

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens.
Välkommen.

Denna enkelhet och kärnfullhet, med vilken Kilpi skulpterar kärlekens hela varande på sju rader, är typisk för bra kärlekspoesi. I ett samtal mellan Göran Greider och Bob Hansson i Babel uttalar sig Greider om just detta, att en bra kärleksdikt bör vara ca. 7-8 rader lång.

“Nuet kan beräknas till ca. 7-8 rader,” påstår Greider.

Ett annat exempel jag kommer att tänka på är Lars Forssells första strof i dikten Det enda jag dröjer vid, som också skulpterar kärlekens ögonblick och evighet.

Det enda jag kommer dröja vid
Som man dröjer ett ögonblick
Är dig

Vad har du för tankar om kärlekspoesi? Har du någon, eller några absoluta favoriter? Låt mig få veta.